Man går runt som på äggskal gjort av brinnande glas. Det skär din själ itu och sönder, du har tappat förmågan att förstå livets mening.  

 

Du förändras utan att ens märka av det men tycker att alla andra har förändrats och vänt sig emot dig. Det som hände var att jag blev en helt annan, en skugga av honom. Så som han ville att jag skulle vara. 

 

Jag var inte längre mig själv och jag kunde inte känna igen mig när jag tittade mig i speglen. Men ändå trodde jag att spegelbilden som tittade tillbaka på mig att det var jag. Helt bortkommen och förvirrad utan själ gick jag runt och var förbannad över allt som var bra.     

Jag gömde mig bakom en mask stor som hela helvetet och levde där i elden även om det gjorde ont.

Att ständigt vara rädd för att man inte duger, att bli kallad en massa saker och bli slagen av den man har gett sitt hjärta är någonting som förstör hela ens självbild. 

Det förändrar dig, hela dig och du tror att allt djävulen säger är sant.

Men jag tog mig ur och blev fri, trodde jag. 

 

Jag kunde inte ana att det skulle bli en ännu längre resa tillbaka och jag trodde aldrig att någon man har anförtrott sig åt, den som sa att den skulle finnas där för mig när jag behövde skulle kunna vända detta emot mig och säga "det är säkert ditt eget fel att du blev slagen"