Solen väcker oss på morgonen med värme och hopp om en ny ljusare tid. Vi känner oss förhoppningsfulla av att lyckan kommer till oss snart igen. Vi får en varm känsla i kroppen som påminner oss om glädje och ett problemfritt liv. 

Vi sätter på musik på hög volym och känner att nu äntligen är den älskade sommaren bara runt hörnet på grannhuset.

 

Meteorologen på TVn visar en Sverige karta fullt med små gula solar utan några moln och lovar oss tio grader varmt hela dagen, MINST!

Hjärnan skriker SOMMAR!!

 

Folket ställer sig framför spegeln och letar efter en solkysst hy och lurar sig själva att jovisst lite vacker rödbrun hy finns där som bara behöver några få minuter till i solen innan man se gyllenbrun ut.

 

Jag, pessimist som jag är tänker bara fan heller. Solarna på kartan ljuger, det blir svinkallt, det är ju värsta vargavinter än. Tar på mig min halsduk, min vinterjacka och mina vinter vantar. 

När jag sitter där på cykeln och svettas som om jag hade suttit i en 80 grader varm bastu och cyklar förbi halvnakna människor som sitter vid husväggen och njuter av solens strålar så kan jag ångra mig lite. 

 

Ångra att jag inte var lika solsjuk som alla andra som tar av sig nakna så fort solen dyker fram. Men så fort jag testar att ta av mig vantarna så blir mina händer så kalla av luften, som faktiskt bara är 10 grader varm att jag blir lycklig av att jag inte tror på sommar vid första ögonkastet.

Jag blir optimisten själv igen och börjar skrivar små kärleksdikter till solen.

 

Typiskt oss i Sverige att tro att det är sommar och vår så fort det blir plusgrader och soligt.

Typiskt oss i Sverige att tro att det är varmt att gå ut utan jacka alldeles för tidigt.

Typiskt oss svenskar att gå runt och frysa i vårsolen bara för att vi inte förstår att det bara är vår.

Typiskt oss svenskar att vara nakna på allmänna platser.